Ibland känns det odefinierbart på något sätt. Något som jag vet eller ska komma på men som jag inte riktigt får fram. Det är existentiellt på något sätt.

Har med livet och universum att göra. Är oroväckande samtidigt lite spännande. Som en slöja över något som man inte kan ta  bort.

 

Det flesta gångerna måste jag slänga av mig det som knäppt eller konstig, fantasi . Läskigt!
Känner mig utanför, betraktande!
Vad är det jag inte ser? Vad är det jag skall förstå?!

 

Någonting med stjärnsystem och de innersta delarna av atomer,molekyler?
Har ingen kunskap om sådant men en känsla av att det liknar varandra. Det stora är det lilla och omvänt.

Är det någon som känner igen sig?

Solen skimrar i näckrosens damm
Glädjen glimmar fram
Bakom en lövbetäckt stam
 

Växter gro
Komma till ro
Lugnet och kanske lite vemod inträder
Naturens storslagenhet
Manar till visshet
Oron upphäver

 

Ta allt till vara
Skönheten bevara
Kärlek försvara
Orättvisa överklaga
Våga se verklighetens saga

 

Jag gillar syrener . Det påminner om,just det,Midsommar! Tycker om den färgen och framför allt doften. Helst skall solen titta fram mellan grenarna.
Det är en njutning.

 

Finns så mycket i naturen som vi kan glädjas åt som vi tyvärr många gånger glömmer t.o.m ibland inte ser. Tar det som en vana .

Vilken förlust!

 

Midsommar är ett ypperligt tillfälle att ta vara på naturens blommor och blad.
Vi vill ju ha fint väder men många gånger går det bra med en tröja eller kanske ett paraply. Dofter känns ju ändå.

 

Vill gärna sitta ute och äta jordgubbar. Glädjas åt det,som finns.
Midsommars stångens danser och folksamlingen med havet i utkanten.


Olika traditioner! Kan vara lugnande men också oroande.
Vissa visar upp en onödig fasad. Det behövs inte tycker jag!

 

Vi vet ju mer eller mindre hur det är.

 

Låt oss alla glädjas av sommarens grönska!

Visa fler inlägg