Stänga in

 
 
Jag sitter här och tittar ut genom fönstret på det solbelysta ,snötäckta taket på grannens hus och funderar.
Alla sitter inne och kurar på vintern. De som är ute,kanske tar en rask promenad eller går ut med sina hundar. Man pratar fort och artigt,om väder och vind och skyndar sedan vidare. Vill inte prata för mycket. Det är kallt.
Vi stänger in oss inte bara fysiskt utan också mentalt.
Är det så att vi fryser fast i sinnet på något sätt? Måste klä på oss både fysiskt men kanske också psykiskt så mycket att inget kommer igenom. Det är lite konstigt.
 
Är vi mer rädda på vintern eller är det bara att kylan gör att tiden ute blir så minimal att socialt umgänge och vänskap försvinner...????
 
På sommaren sitter jag ofta på trappan i solen med en kopp kaffe och kan prata länge med grannar som går förbi.  Det är mer kravlöst.  Behöver inte ordna fika om vi inte vill. Det är nästan som att, ju varmare det blir desto mer klär man av sig också mentalt.
Hur mycket vi själsligt tar av oss beror väl på hur säker och frimodiga vi är i oss själva.
Vi har dock alla alltid lite kläder på oss.
#1 - Anonym

Håller med i stort sett, som jag ser det är mörkret som påverkar mig mest. Mörkt när man åker o mörkt när man kommer hem efter en dags lönearbete. Men snart kommer ljuset och värmen åter, då lever vi upp igen.